Ibland funderar man massor. Vissa dagar blir bara såna här "tänkar-dagar".

Det kanske är så, att man som människa ibland bara behöver stanna upp i dagens rusande fart och bara vara för sig själv och slappna av och just fundera på allt och ingenting!

Denna dag - fredagen den 13'e - så hålls Eva Frohm's begravning. Jag var en av de alla närvarande. Kyrkan var fullsatt!

Det var en väldigt vacker och rörande cermoni.

& där satt jag bland alla andra och såg mot de anhöriga, och vänner till Eva. Jag kunde inte låta bli att fundera på om jag hade rätt att vara där när det var så många som stod henne så mycket närmare. Men ändå så kändes det rätt att komma och visa sin uppskattning över att ha fått börja lära känna Eva. Jag tror inte att det spelar så stor roll hur pass väl man kände henne för att märka just vilken positiv energi som hon kunde sprida omkring sig. När hon klev in i ett rum hade plötsling många fler ett leende på läpparna.

Det lät av många som talat om Eva att det är just så många kommer minnas henne - som en varm och positiv person & just så kommer även jag att minnas henne.

När jag satt i kyrkan var det en känsla som kom över mig som gjorde mig lite förvånad. Ett lugn jag inte räknat med. Jag är inte religiös alls av mig och går inte i kyrkor annat än vid dop,begravning och giftemål. Jag har aldrig hört hemma i en kyrka. Men där jag satt så kände jag min så lugn. & någonstans så kom tanken "beror det på att man på något sätt överlämnar sig själv när man kliver in i en kyrka och blir styrd av dess rutiner?"

Frågeställningen har jag ännu inte svarat på och vill nog inte göra det heller för den skrämmer mig lite. Som människa ska man ju alltid ha kontroll över sitt liv, sin karriär, hälsa (den man kan kontrollera), hushåll, ekonomi... Att släppa kontroll anses som.. jag vet inte .. nån slags ful lathet!

Eller?

Rock!