Tro! Jag har aldrig varit troende. Eller inte vetat om att jag tror på något större.
Eller, egentligen tror jag förståss på något större än mig själv - människan - men inte större än livet.
Det vore ändå skönt att tro lite mer, på något stort, något att sätta lite extra hopp till då det ser mörkt ut i världen.
Jag är iaf övertygad om ?något? efter döden, för jag kan inte acceptera att det vara blir svart. Jag upplever ju världen genom mina ögon - och världen kommer naturligtvis inte upphöra den dagen jag dör, men jag kan inte på något vis föreställa mig att jag slutar iaktta den.
Förstår ni hur jag menar? Har ni tänkt så?
Jag kan knappast vara ensam om att känna så.
Kanske det är något existentiellt behov, eller kanske rent av något självgod tanke, inte vet jag men det känns orimligt om jag skulle medvetandemässigt bara raderas när bäst före-datumet går ut.

Det kom en man i mitt liv.

En oerhört bra man. Så sexig, så smart, snäll, rolig, lojal, osjälvisk och omtänksam. 

Att denna man med dessa kvaliteer valde att titta åt mitt håll - valde mig - känns fantastiskt.

Att jag plötsligt såg Emil i nytt ljus när min exman var borta ur mitt hjärta kom oväntat för mig.

Jag kände mig då före ganska tom. Kärlekslös liksom.

Jag visste inte vad som fanns att förälska sig i hos mig, och jag kände mig inte öppen att älska.

Men där var han plötsligt ändå. Rakt framför mig!

Han har funnits där ett tag redan, gjort mig glad som den härliga vän han är. Utan förvarning så blev han något mer för mig. Och han såg mig..

Jag är glad att jag valde att öppna mig för något nytt, att våga bli kär igen. Och kär - det blev jag!

Nu har vi varit tillsammans i ett år ungefär, och jag ser bara ljust på framtiden vi har. 

Det känns så härligt :)