Det är en konstig grej.. ibland vet man inte själv hur det känns inombords - man blir osäker på hur man mår, vad man vill göra, vart man vill komma..!

Idag har jag börjat med Yoga på TC kl sju. Sen kom jag hem och åt frukost och där jag satt i soffan och kolla tv samtidig så fick jag en sån dålig känsla över mig, uppgivenhet, hopplöshet.. fast samtidigt.. ingenting!

Jag bara känner att - här vill jag inte sitta, jag vill inte vara hemma, jag måste ut! Men jag bara byter plats och hamnar framför datorn istället. Man fördriver tiden men det känns egentligen inte bättre för det!

Dagen började som sagt med Yoga. Det kändes otroligt bra, fast samtidigt ledsamt! I början där vi satt och hittade andningen och varvade ner så spelades en musikalisk del ur "braveheart" i bakgrunden och hon sa åt oss att tänka på dagen vi har framför oss. hitta dagen i våra tankar. Det jag direkt tänkte på var en vanlig solig dag mitt i sommaren för flera år sedan i karlsborg då jag brukade möta min bff ovanför bandyplanen för att spendera dagen ihop. Det som tog mig just dit var väl "Breavheart"'s ledmotiv men.. Jag kunde som inte släppa den tanken. Återigen i slutet av yogan då hon bad oss plocka fram tanken igen på vår kommande dag så är det fortfarande en dag för många många år sedan som dyker fram. Jag sitter där med en tanke på varför, och inser att det var en sån bra tid. Då kändes allt så svårt men nu vet man att allt var så enkelt. Man var lycklig & det var så lätt att hitta något glädjande i varje dag & hitta mening i det man gör. Framtiden var enkel; -Klara av tre hela år på gymnasiet. Nu har dom gått och snart ytterligare 6 år efter det & vart är man? vad gör man? Har jag blivit lyckligare med tiden? Har jag kommit på vad jag ska vidareutbilda mig till?

Efter gymnasiet sa jag.. "Jag är osäker på vad jag vill, kanske man jobbar ett år.." Detta år blev flera år med arbetslöshet och komvux-studier. Nu har jag arbetat ca 2½ år på Hotell Valhall där jag trivs. Men sen då.. När ska jag "bli något"? Det var ju så många ideér till utbildning jag hade!

Jag vill skaka av mig den här känslan men den kommer åter nästan varje dag. En slags vardagsångest. Jag är medveten om att varje dag inte måste vara speciell, men det är så stor avsaknad av inspiration, kreativitet.. Det saknas en slags drivkraft i vardagen! Jag saknar mina utflyttade vänner, min BFF.

Jag är lycklig idag..men..

Jag vill hitta på mer saker, jag vet att det finns alla möjligheter och jag bara sitter här!

Jag skulle kunna fortsätta skriva om allt i mitt huvud... Men nu.. just nu.. är allt jag tänker på är en solig dag för kanske 8-9 år sedan med min vän - Anna.

RocK!