Befinner mig i Kiruna. Åkte hit med pappa igår tisdag morgon. Åker hem igen imorgonbitti torsdag. Förutom att vi åkt hit för att hälsa på min faster så var det även pappas sätt att försöka bromsa upp mig till att göra något avkopplande, komma bort lite. Det har faktiskt funkat en del. Ända fram till ikväll har jag inte gått in på min mail och endast använt telefon i nöjessyfte för att fota och hålla kontakten med mina vänner.
Jag har promenerat och pratat massor med pappa och jag känner mig något lugnare och klarare, iaf dagtid. Jag förstår att jag måste göra vissa omprioriteringar om jag ska fortsätta fungera.
Imorgon har jag även ett första möte hemma med en psykoterapeut som jag blivit rekommenderad att träffa utifrån hur jag mår med min stress.
Det ska bli spännande att se vad det kan ge.
Framförallt insikten tror jag är det största - och att jag bett om hjälp. Jag är bara rädd att jag kan vara för nära bristningsgränsen till att mindre justeringar hjälper, att jag måste bromsa hårdare för att fortsätta fungera i mitt jobb och inte förändras som den person jag är.
Det finns vissa mål i livet som jag vill uppnå och jag kanske inte vet exakt vad de är ännu - men livet - det handlar om mjuka värden. Att trivas med sitt jobb, vara trygg i sitt hem, ha en familj, må bra med sig själv, älska och känna sig älskad.
RocK.