Mitt senaste inlägg var 2014-07-17 !

Kan ni förstå hur länge sedan det är, hur mycket som har hänt!

Förra månaden satt jag och läste mina minnen i bloggen från exakt 7 år sedan även. Det var tiden då jag och Dan var tillfälligt isär. Vi separerade för en kort period. Denna gång igen skriver jag igen om separation och om hur jag bor på mitt jobb - Hotell Valhall. 

Det är en stor skilnad denna gång! 

2015 gifte vi oss, lyckliga som få. Vi har bott tillsammans med våra katter i det hus vi köpte gemensamt. 

Sedan början på september så är vi ej längre ett par. Sedan lite mer än en månad sedan är vi skiljda.

Det finns så många bra minnen även om vi nu glidit isär. Jag kan inte tala för honom, men jag vill tro att det är allt bra vi kommer bära med oss, och det som varit dåligt kommer falla i glömska. 

Jag har skaffat min första egna lägenhet sedan 1 november och jobbar på att flytta in där nu - sakta men säkert. Det känns skönt, men samtidigt vemodigt att flytta ut från hotellet. Här känner jag trygghet och är aldrig ensam. Kanske jag har känslor av ensamhet men det är en annan sak.

Det är mycket som sagt som hänt sedan sist jag skrev här i min blogg.

En sak består ser jag tragiskt nog. Jag tycker min stress är flyktig. Den är där för stunden. Jag inser när jag läser här att den funnits i mitt liv i minst 8 år. Åtta år!? Hur är det möjligt? Vart for tiden?

Mitt förra inlägg från 2014 var försommaren jag hade problem med yrsel. Den återkom den julen och året senare igen. Trodde det var kristallsjuka. Kanske det var så delvis första gången, jag vet inte då, men ett som är säkert - stressen är påtaglig!

Det pratas om väggar man kan springa in i, men de ser jag då inte. 

Men jag har fått mina varningstecken. Yrseln, svårigheterna att somna, koncentrationssvårigheter, ytlig andning, värk från spänningar i axlar/nacke, minskad matlust, hurmörsvängningar, och sedan kom "aha-upplevelsen". Skit också, måste jag ta uti med det här..också!

Jag har insett, jag har sagt det högt. Men hur ska jag ha tid att ta uti med det här med?

Att jobba 100%, ha de olika uppdrag jag har idag, leva i känslostorm och vara mitt i en skiljsmässa, flyttkaos med mina saker i tre olika hem och hus/kattvakt var eventuellt någonstans här som glaset börjar rinna över. Det krävs så lite för att det ska bli det där sista.. den sista knuffen så faller jag. 

Det här är ett medvetandegörande. Att tala om det högt. Så här är det.

Jag är glad. Det är jag - nästan hela tiden. Men jag känner att det också är något som inte riktigt stämmer på insidan.

Jag gör massa roliga saker, trivs jättebra på jobbet, har fantastiska vänner och min kära familj och stöd där jag skulle önska. Mina uppdrag är intressanta och roliga de med. Jag försöker hitta tid för mig själv, men det blir på natten då jag ligger vaken så det hjälper inte direkt min sömn.

Det är bara lite mycket nu... "men det är ju bara tillfälligt" - sa hon för länge sen!

R0cK/VW