Som en fisk i en skål!

Mina tankar går bara runt. Jag kommer aldrig fram till något - som att simma mot ett hörn i en rund skål!

Ju mer jag far runt runt där så gräver det upp massa sand och allt blir grumligare och mindre klart för varje ansträngning frammåt.

Dags att stanna upp och hoppas att det lägger sig så man kan se klart igen och fundera på åt vilket håll man vill!

Varför ska jag välja att vara själv - och sen må dåligt över att vara ensam?

Varför säger jag att det är okey - när det känns långt ifrån okey!

Varför måste jag plåga mig själv och veta sånt jag aldrig velat höra!

Hur kan man vara så förvirrad att man inte vet vad som är rätt väg att gå, vilka känslor som är starkast, vad man ska satsa på...

Det här är ju val hjärtat gör och borde inte det vara den starkaste rösten man lyssnar på?

Så hur kan man då vara aå väldigt förvirrad?

En minut blev till en timma. En timma blev ett dygn. Ett dygn blev en vecka. 35 dagar blev en evighet.

Allt känns segt!

Slowmotion någon? Nähä - det var nog bara jag då!